Autonomistödjande handledning (på engelska ”cognitive apprenticeship”) är en modell för handledning som utgår från - men också skiljer sig från - den traditionella mästar-lärling modellen. I den traditionella mästar-lärling modellen utgör handledaren en god förebild, visar, beskriver, berättar, ställer frågor och ger gradvis reducerat stöd under det att lärlingen själv utvecklar färdigheten.
Autonomistödjande handledning innefattar också dessa komponenter men fokus ligger på tänkandet, de kognitiva processer som måste föregå och vara en del av uppgiften. Autonomistödjande handledning utgörs av 6 handledningsstrategier. Handledaren använder dessa för att synliggöra de processer som ligger bakom handlingar och kliniskt resonerande/medicinsk beslutsfattande.
Utgångspunkten är att utforska och synliggöra studentens tänkande och problemlösningsprocess likväl som att demonstrera och verbalisera sitt eget tänkande och handlande som ’expert’. Den bygger på teorier om situerat lärande d v s studenterna lär genom att utföra arbete och lösa problem i den miljö där de senare ska tillämpa sina kunskaper.
Strategierna är utformade för att underlätta tillämpning av det man lärt i nya situationer. Ett instrument för att ge feedback till kliniska handledare (MCTQ) har utformats på basis av modellen. Den självvärdering du gör i denna modul är en version av samma formulär.
Modellen är student-centrerad – utgår ifrån den individuelle studentens förutsättningar bl a nivå av kunskaper och erfarenheter. Den:
Aktiverar studenten
Styr uppmärksamhet mot kognitiva processer:
Stimulerar till att utveckla problemlösningsförmåga, förmåga till reflektion och meta-kognition
Stimulerar studenten att sätta upp egna mål, självständigt söka lösningar
Kritiskt granska, ifrågasätta utgångspunkter för handlingar
(Collins et al in Glaser 1989; Stalmeijer et al 2008, 2010; Lave & Wenger 2005)
